Livet, samhället och gränser

Nu ska jag skriva om en sak som egentligen inte hör hemma i en familjeblogg. Dels för att det är lite tråkigt att läsa om och dels för att det är ett ganska känsligt ämne.

Jag har en förmåga att fördjupa mig i vissa saker som händer i världen och samhället. Ibland går det bara rakt in i mitt hjärta och jag kan inte sluta läsa om det, diskutera det och fundera över det.

För någon vecka mördades Therese Johansson Rojo i Stureby. Hon hade varit på fest med sina vänner och hittades svårt misshandlad i skogen. Tyvärr kunde hennes liv inte räddas. Therese var 16 år, skulle precis gå ut nian, och när jag tänker på det var det liksom ungefär då livet började på riktigt. Ansvaret, valen, känslorna, allt. Hennes liv hann knappt börja. Det gör ont i mitt hjärta.

Det som är så fruktansvärt hemskt med det här mordet (missuppfatta mig rätt, alla mord är såklart hemska) är att det var två jämnåriga skolkamrater till Therese som tog henns liv. Och som det ser ut var det ett mord eftersom det finns starka indicier på att det planerats i minst två veckor. Med svartsjuka i grunden. Jag vet att utredningen inte är klar och att de misstänkta inte är dömda, men just nu utgår jag från att de är skyldiga, och visar det sig att så inte är fallet så får jag helt enkelt ta tillbaka mina åsikter och synpunkter om detta.

Jag vill att de här människorna ska straffas hårt (om det bevisas att de är skyldiga alltså). Men nu bor vi i Sverige, det väldigt fina landet, landet där man ska tycka synd om det här paret (det är en kille och en tjej) för att de är så unga och inte riktigt förstår vad de har gjort. Så då behöver de vård på ett ungdomshem eller liknande och sen ska samhället välkomna dem tillbaka med öppna armar. Skitsnack säger jag. När man är 16 är man faktiskt så pass stor så att man vet att det är både sjukt och olagligt att misshandla någon till döds. Och har man planerat det i två veckor är det ju inte direkt ett spontant bråk som gått över styr. Mord är ett allvarligt brott och man blir faktiskt straffmyndig när man blir 15.

Kalla mig kallhjärtad, men jag hoppas att de här personerna, om det visar sig att de är skyldiga, får ett ordentligt straff. Och att de får leva resten av sina liv med detta grymma brott som en tyngd på sina axlar. Det är vad jag tycker. Det återstår att se vad som händer.

Vila i frid Therese, mina tankar går till din familj nu.

//Tess